Under trädkronorna

Något annat som jag verkligen älskar att göra är att skriva. Ni som har följt min gamla blogg har nog läst en och annan text jag publicerat där. Så jag tänkte att ni skulle få ta del av mina texter här också då och då. Nedan följer den senaste av dem under kategorin Mina texter.

Där gick de hand i hand tillsammans under de mustiga trädkronorna och funderade på livets oberäkneligheter. Hans hand var varm och hennes kall, trots att hon bar de stickade vantarna hon fått av honom förra julen. I hörlurarna som de delade på spelades musik om den olyckligaste kärleken av dem alla, den där man nästan inte vågar se eller röra. Känslan av att det var den sista hösten de skulle tillbringa tillsammans gav ett styng i hennes bröst och hennes lilla hjärta sjöng långsamt. Han var så vacker där han gick bredvid henne och blickade upp mot de brandgula och röda löven. Han betraktade dem ända tills han skulle kunna dess konturer och färg utantill i sömnen. Hans ögon var blanka och nära till salta tårar. Men han ville inte visa den upprivenhet och förtvivlan han kände bakom den ytliga fasad han visade upp. Hon tittade på honom och fastnade i hans vackra tårfyllda ögon. Med en vilja och önskan så stark att han skulle ta henne i sin varma famn så hon kunde vila mot hans hals och andas in doften av honom, han som inte längre var hennes. Till tonerna av ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li promenerade dem ibland höstlöven i parken.

Hon rös till av den kalla höstluften och tänkte på den film som var deras, det där som hade tillhört dem. Hon undrade hur det skulle kännas att möta hans varma och fylliga läppar igen och hur det skulle kännas om han lyfte upp henne i famnen och kallade henne det där orden som hon älskade att få höra. Hur det skulle kännas att gå hem tillsammans med honom, betrakta hans leende, dra fingertopparna igenom hans hår och aldrig sluta titta in i hans vackra mörka ögon. Han funderade på hur det skulle kännas att dra handen genom hennes långa lockiga och mjuka svall, omfamna hennes lilla nacke, låta händerna treva över hennes sköra hud och kyssa hennes vackra läppar. Att hålla om henne hårt i sin famn och aldrig, aldrig, aldrig släppa taget.

Där promenerade de tillsammans hand i hand, två sårbara själar under en himmel av vackra trädkronor med vetenskapen om att det aldrig skulle bli de två igen. Att den kärlek som funnits och fanns skulle stanna kvar ibland de genomvåta höstlöven på marken. Musiken tystnade i de vita hörlurarna och han förde henne intill sig mot sin famn och viskade i hennes öra, mitt hjärta tillhör dig och där kommer du alltid ha en hedersplats.

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>